Min farmor.
Idag fyller min farfar år. 8:e oktober.
Och idag åkte min farmor till Umeå med min pappa. För att få provsvar som visade på att behanlingen går åt rätt håll och att hon slipper operera. I somras fick jag veta att farmor var sjuk. Det tog kål på mig även fast jag borde ha vetat att det skulle komma. Man blundar ju för allt sånt. Jag lever i förnekelse, jag vägrar inse att hon bland andra ska dö före mig. Långt före mig om allt går rätt till där jag lever ett långt liv.
Jag ringde farfar och grattade honom. Han lät lite orolig, han gillar inte att sitta hemma och vänta medan farmor är i Umeå. Jag blir så glad av dom två. Dom har varit gifta närmare en evighet och man kan se att det fortfarande finns en massa fin kärlek!
Jag fick rapporter från pappa idag att de fått goda besked och det gjorde att jag ville skutta och dansa runt hela lägenheten. För min farmor är så fin och bäst! Jag önskar att hon kunde leva för alltid. Hon har verkat piggare sista gångerna jag träffat henne och det har varit en lättnad för mig, för det var inte kul att se henne så slut som hon var i somras. Hon skrattar med det allra finaste leendet och i sinnet är hon lika med som jag är.
Min mamma sa såhär ikväll "Om alla vore mer som din farmor, hade världen varit god" och jag kunde inte säga det bättre själv.
Igår skickade Nina, min moster, ett röstbrevlådemeddelande till min mamma. Det var från mormor som gick bort i somras. "Hej, det är jag" säger hon med en trött, söt röst. Man hör på henne att lungorna får jobba ordentligt. Jag som alltid har så nära till alla känslor bryter såklart ihop. Vad konstigt att höra hennes röst, när hon inte finns längre.
Det är så jävla jobbigt. Att i takt med att åren går och jag blir äldre så trillar personer som alltid varit med från början av. En efter en och bara tanken gör mig så fruktansvärt ledsen, även om jag helst inte vill tänka så. Svårt att undvika vissa dagar. Men, man ska vara glad för de man har idag! Kram!