push yourself. no one is going to do it for you
Jag tänker göra ett seriöst försök till att hålla den här bloggen vid liv. Jag har misslyckats så fruktansvärt många gånger så enligt statistiken är jag lite körd men vi låtsas helt enkelt som att det blir 499:e gången gillt. Tanken är väl att den här bloggen ska fungera lite som en träningsdagbok för min egen skull men är det nån liten stackare som känner sig intresserad av att följa min sinnessjuka kärlek till träning, svett och allt vad det nu heter så känns det ju bara kul.
De senaste fem månaderna har varit dom tyngsta nånsin. Varje dag vrider sig fasen tarmarna av besvikelse efter förlusten i kvartsfinalen i London i somras. Jag vill tillbaka, jag vill göra om och göra rätt. Till och med jag har ju så pass högt IQ att jag fattar att det inte riktigt finns på världskartan, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Samtidigt har jag aldrig varit så laddad som jag är nu heller. Jag har under höstterminen lagt fysträningen på hyllan till stor del och bara sparkat på folk jag tycker om. Behövde verkligen en sån period. Att få längta till varenda liten träning. Men nu känns det faktiskt helt galet bra att få börja om från början och komma i ordentlig form igen. Jag ser framemot att öka träningsdosen och intensiteten.
Senaste två träningsveckorna har gått som smort. Både styrkan och konditionsträningen. Det bästa med att vara lite otränad och när man har varit lat ett tag är att resultaten kommer som serverat.
Ikväll när jag hade kört klart mitt två-timmar långa styrkepass bläddrade jag igenom instagram och ser en bild på chips & dip. Jag blev så otäckt sugen men valde att skita i chipspåsen och valde ett annat kvällsfika vilket resulterade i några chins och dips i gymmet istället. Imorgon står det vila på schemat och det känns väl ganska välbehövligt. Har slamsat alldeles för mycket och sovit på tok för lite. Ibland måste man ju få vara mer än en elitidrottare.
Godnatten.
